It´s a jungle out there...

Man kan bli helt matt av den industri som byggts upp kring bebisar och (framförallt) deras föräldrar, butikerna har så många modeller av vagnar, stolar, bärselar, krämer, blöjor, kläder, barnmat och leksaker att man kan få hjärnblödning bara av tanken på att gå in i en barnbutik. Men hur det än är så måste man ju ta sig fram i den här djungeln för det finns ju vissa saker som ens barn faktiskt behöver...och en del som man som förälder vill skaffa.

Jag minns att jag och maken för några månader sedan diskuterade saken och slog fast att vi kan skämma bort vår tjej till dess att hon blir ett halvår - sedan skulle hon börja förstå och bli bortskämd (nej tack, fråga mig inte om logiken i detta resonemang). Nu närmar sig sexmånadersdagen och jag inser att det är nu som jag VERKLIGEN börjat skämma bort henne. Hur ska detta gå? Vi var ju på helt rätt väg (?) - begagnad vagn, begagnad bilstol och begagnade bebiskläder (tack för det Blocket), men så slog Mammon sina klor även om oss. Eller egentligen om mama Jamie. Plötsligt fanns det så mycket som passade så bra, var så coolt eller behövdes SÅ MYCKET! Så nu sitter jag här, tjejen har massa mer prylar än jag hade tänkt mig och maken gör sig lustig över mitt shoppingbehov.

Utifrån detta tänkte jag att jag åtminstone ska göra något kreativt och kul- därav denna blogg där jag kommer kommentera och tipsa från babyvärldens djungel.

Ett första närmande till grönsaker.

Efter en månads inkörning på barnmat gjord på frukt kom idag eldprovet - grönsaker! Som vegetarian kände jag förstås stressen, klart dottern måste gilla grönsaker. Särskilt som maken är köttslukare. Alla fruktpuréer har slukats av en barnamun stor som mammas knytnäve, från allra första smakprov. Efter noga övervägande vid matbutikens enorma barnmatsutbud bestämde jag mig för Sempers Majs och potatis. Tycker överlag att Semper har bra barnmat och ett stort utbud för den som verkligen vill variera utbudet. Har även använt Sempers mjölkersättning och varit jättenöjd, dvs dottern har druckit det utan protester.



Till en början gick allt som smort- lillkajan slukade moset som maken matade henne med. Men så efter 5 eller 6 skedar kom fnysansiktet fram. Och sedan kom samma scenario som under sommarens försök att få dottern att dricka vatten -rynkat ansikte och låtsaskräkningar. På sätt och vis förstår jag henne, moset smakar inte alls som de fruktmoser hon är van vid. Snarare som torr potatismos. Hur kul känns det liksom? Visst, med lite lirkande och trugande fick dottern i sig ett tiotal skedar till men det var utan större glädje och med låtsashostningar mellan varje sked.
Hm, nytt försök i morgon. Fast kanske en annan grönsak.