Vi har ett barn som trotsar sin egen genetik, big mama jamie är ett smeknamn som kom till av en anledning och lillstrumpans pappa drar även han på en återkommande kagge. Men Kaja, hon kör sitt eget race. Hur mycket hon än matas så får jag gång efter gång stå ut med barnmorskans "ja, hon skulle ju kunna ha lite mer hull på benen". Skämmes skämmes, tänker jag när jag ser en längdkurva som pekar uppåt fastän viktkurvan dyker neråt. Men barnmorskan lugnar mig med att dottern är ovanligt aktiv och förbränner mer än hon får i sig. Önskar jag själv hade samma problem. Kanske har jag närt en andra Blanka Vlasic vid min barm? Höjdhopperskan som är 1,93 och tunn som en sticka. Något måste hon ju fått av sitt kroatiska påbrå?
Nåväl, det var ju det där med maten. Nu kör vi schemalagda mattider och Kajan verkar faktiskt må mycket bättre. Börjat med både välling och gröt utan problem. Så nu sitter vi där, varje morgon, med gröt och mosad banan eller päron. Och Kaja hon äter och äter och äter. För varje lass som går in, kommer större delen ut igen. In och ut tre, fyra gånger innan dottern till sist sväljer allt och gapar efter nästa lass. Är det inte det som kallas idissla? Det där som kossorna pysslar med dagarna i ända ute på ängarna (ja, de fria kossorna alltså). Tuggar, sväljer och så upp igen. Men de har ju 4 magar har jag för mig. Kanske är det som är konceptet för att hålla sig slank? Fast kossor är ju inte särskilt slanka förstås.
